© tenglotta 2014. Design R.Blom
© tenglotta 2014. Design R.Blom
CH S*Fauve Jefrey with one f
S*Dovienya Ai - ”Francis”
CH S*Jefrey with one f, eller Cháchara som han kallas av sin husse och matte, är vår viltfärgade f.d. avelshane. Han föddes den 6.e oktober 2010 i vår första kull.
Det vi direkt lade märke till under uppväxten var hans fantastiska färg och underbara temperament, därför behöll vi honom på foder. Han har nu efter tre kullar fullgjort sin karriär som avelshane.
På Aby och Somaliringens klubbmästerskap 2012 blev han Bästa Fertila Hane, BIV, BIR och BOB.
Han lever nu ett lyckligt liv som kastrat hos Petter och Teresa.
PRA: Bärare
PK: Fri
Patella: U.a.
Bilder som kattunge finns här: Kattungar
Bilder som vuxen finns här: Galleri
S* Dovienya Ai, kallad Francis (ibland Sir Francis) är vår busiga fawnfärgade kastratkille som kelar med alla. Ett matvrak, mattjuv: lite bulldozer och tjuren Ferdinand i ett. Francis kommer från den första kullen i Emmi Kytöläs uppfödning under stamnamet S*Dovienya. Jag följde kullen redan från parning via ett kattforum och det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg de där stora nalleögonen. Vi gav syskonen en chans, men det var bara han som gällde när det kom till kritan.
Det fromma utseendet till trots är Francis ett riktigt busfrö. Det kraschar och pangar överallt. Dessutom snor han mat – har aldrig haft en så matintresserad katt förut. Eller mat behöver det inte vara, bara det är ätbart, eller tuggbart, t ex fina orkidéknoppar. Vi förlåter honom då han också alltid bjussar på dagens garv. Ingen kan vara så trött som Francis när han är trött. Hans favoritplats är uppe i hängmattan i klösträdet
Tidigare katter:
S* LOBERGETS IGOR – ”PERSSON” 1990 - 2008
Jag impulsköpte en blåmaskad birmapojke 1990 när jag gick och väntade på att min första somali skulle födas. Jag skulle ”bara titta”. Persson var en underbar katt på alla sätt. Mild, rolig, kelig, busig, vacker och kavat. Han hittade in i nästan var mans hjärta, tom inbitna katt-hatare hade honom som ett undantag. Från första stund var han och Moix oskiljaktiga, vilket såg roligt ut: han var rätt stor och muskulös för att vara birma, hon liten och nätt. Inspirerad av sina somalikamrater var han också livlig och klättrig och rätt bra på att välta blomkrukor. Då han hade för höga bakbenskilar och en vit fläck på snoppen var han varken utställnings- eller avelsmaterial så han kastrerades. Men hans temperament var det absolut bästa jag någonsin erfarit.
Jag levde med Persson i 18 år, från det jag var 20 till jag var 38. När han till slut somnade 2008 var det som om en bit av mig själv försvann. Han hade en del ålderskrämpor, lite vatten i knäna, sammanväxningar i ryggen, såg dåligt och blev lite senil, men hade en lugn och fin ålderdom utan sjukdom. Han fick ett slaganfall och ramlade ur sin favoritplats i fönstret och fick somna en timme senare. Min älskade lilla farbror.
S* SOMA MOIX 1991 - 2004
Min första somali, och en stor kärlek. Jag kärade ner mig i rasen 1990 på en utställning och sökte upp de enda två uppfödarna som stod i telefonkatalogen. Den ena hade en kull på gång, enda problemet var att det skulle bli blått och fawn, kanske sorrel, och jag ville ju ha vilt! Nåväl, blått gick ju an, så när kullen föddes den 23 feb 1991 och det blev tre blå och en liten fawn-ynk gick jag dit och tittade efter fyra veckor. Alla var söta, utom fawnisen, som dock kröp upp i mitt knä och spann och tittade mig i ögonen. Två veckor senare var jag där igen. Samma sak hände. Jäkla katt. Hennes bröder var ju toksnygga och så där härligt dramatiskt blå, medan hon var liten och …beige. Till slut sa uppfödaren till mig det jag redan visste; hon har valt dig. Och jag ångrade mig aldrig. Hon lärde mig också att fawn är tamejtusan vackert!
Moix förblev min katt. Att det var jag som gällde var det inget snack om. Vi kramades och umgicks för jämnan, hon sov tätt intill. Hon var också trots sin ringa storlek högst i rang.
2004 åkte husse in för att kolla upp en liten hosta hon hade haft ett par veckor. Jag var i Dalarna på jobb och fick ta emot samtalet där Robert berättade att man hittat en stor tumör mellan hjärta och lungor. Den var inoperabel och det var kört. Efter ungefär en månad fick hon somna in. Undrar om jag kommer komma lika nära en annan katt någon gång.
INT CH S* GULLBACKENS RONJA 1990 - 2006
Ronja kom till mig som 2,5-åring. Hennes matte hade tragiskt dött alldeles för ung och maken stod med fem katter som han inte orkade behålla allihop. Ronja är en av de vackraste katter jag sett. Hon hade gått mycket bra på utställningar och tagit flera titlar. Hennes ögon var knallgröna, pälsen härligt varm. Vi tog emot henne och fick se att en ny katt kan vända upp och ned på allt. Ingen av de andra två gillade henne, det var fräs och slagsmål och innekissande i ett par månader. Det gick över, men hon var så social och behövde verkligen en kattkompis, inte bara bli tolererad.
Ronja var min galna clown. Så söt hon var, var hon inte speciellt klipsk. Har nästan aldrig skrattat så mycket som åt henne. Hennes klanterier roar mig än. Som veterinären sade: ”Det var en glad skit!” Hon spann, mjölktrampade och buffades vid veterinärbesök så att det var svårt att lyssna på hennes hjärta.
Tanken var att ta en kull på henne men hon fattade ju inte vad man skulle med den där hankatten till. Hon fick bli kastrat istället.
Ronja gick på p-piller i unga år, och fick som tant juvertumörer, som vi opererade bort tre gånger innan vi i samråd med veterinären bestämde att om/när de kommer tillbaka så får det ha sin gång. Så, när jag kort efter sista operationen åter kände en liten hård ärta under huden visste jag att det var en tidsfråga. Ronja somnade 2006, 16 år gammal, när tumörerna spritt sig till hennes lungor. På sätt och vis var förlusten av Ronja tuffast, det blev så tyst efter henne, och hon var en så social och kärleksfull katt.
ZELIG 1995 - 2007
Ronja blev inte så omtyckt av mina två tidigare katter, så det blev en liten huskatt som kompis till henne. Zelig skulle avlivas, hon var den ”minst söta” i sin kull. Jag försökte övertala uppfödaren att vaccinera, men det gick hon inte med på fast jag skulle betala. Däremot fick jag mot högre pris (!) hämta henne vid 12 istället för vid 10 veckor.
Zelig var totalt okelig. Blev som ett u om man skulle klappa henne. Hon gillade Ronja och Persson, och husse. Tror hon började småkela med mig vid kanske 8 års ålder – hon verkade inte ha det behovet helt enkelt. Hon var en trevlig sitta-bredvid-kisse.
Kastreringen gjorde att hon gick upp i vikt, hon blev tyvärr smällfet. Jag hade mina tre välskötta smärta raskatter som alltid genererade beröm, och så hade jag min tjocka huskatt som vi försökte banta. Vi lyckades få ner henne en del i vikt till 6 kg, men hon var fortfarande tjock. Jag väntade på diabetesdiagnos från det hon var fyra, fem. Istället visade hälsokontrollerna gång efter annan att hon var frisk som en nötkärna.
2007 började min lilla tjockis gå ner i vikt självmant och det visade sig vara det jag mest fruktade, fip. Det fanns inget att göra, och hon blev bara 12, min lilla säl med det ständigt förvånade uttrycket.
CH S*Limhamn’s G.V. Hamira - ”Pixie”
CH S*Limhamn’s G.V. Hamira, eller Pixie som vi kallar henne är vår viltfärgade avelshona. Hon kommer från Elisabeth Karlins uppfödning i Malmö med stamnamnet S*Limhamn’s. Vi hittade Elisabeth via Aby- och Somaliringens hemsida när vi sökte efter en ny somali. Vi föll för Pixies otroliga färg och väna personlighet. Hon är dessutom släkt, på långt håll, med våra tidigare somalis.
Väl hemma på Södermalm visade hon vänligt men bestämt visat var skåpet skall stå. Hon är en mild, mjuk katt med något lugnare sätt än de somalis vi haft tidigare. Hon och Francis röjer dock runt som ångvältar, så jag misstänker att det är vi som är luttrade som somaliägare, inte Pixie som är speciellt lugn.
Hon är drottning här hemma och en pratsam dam som älskar att jaga. Pixie följer med överallt, och vill gärna inspektera alla lådor och garderober. Lämnar man strumplådan öppen ligger alla strumpor snart på golvet. Hon är PRA och PK-fri.
Pixie är en kanonmamma som skött sina ungar exemplariskt. Efter tre kullar har Pixie kastrerats och stafettpinnen överlämnats till hennes dotter Havalina.
S*Fauve Havalina
S* Fauve Havalina är vår avelshona. Hon är dotter till Pixie, brorsdotter till Francis, och som synes blå! Hon har fantastiskt temperament, lekfull och alltid glad. Ända sedan hon föddes har hon varit kavat och orädd, med stort intresse för livets goda. Dvs, hon gillar mat, lek, kel och andra katter, hundar och människor.